Hur man handskas med rökelse

Ja, det tål att sägas igen: när du har tänt rökelse så var snäll och stoppa inte in den i ett barn!

Odaiba

Odaiba är en konstgjord ö som ligger strax utanför land mitt i Tokyo-bukten. Konstgjord betyder i detta fallet inte bara att den är tillverkad och uppbyggd med grus och sten i bukten, utan också att allt på den är något vansinnigt artificiellt. Det är som ett Disneyland, fast på riktigt - i bemärkelsen att materialen på byggnaderna inte bara är plast och att de faktiskt används som riktiga kontor och, i någon mån, bostäder. Allt på ön är tillrättalagt och designat: färgerna, stråken, promenaderna, träden, frihetsgudinnan. Ja. Det finns en kopia av frihetsgudinnan på Odaiba. Sammantaget gör det att allt lika gärna kunde vara gjort i plast, det hade inte känts mindre konstgjort.

Från Odaiba kan man också njuta av en fantastisk utsikt över Tokyo, regnbågsbron och Tokyo Tower. Och så kan man hångla i skydd av mörkret. Något som de ungdomar som inte är riktigt mogna för timhotellen utnyttjar flitigt.

Veckans fågel

Korp.

Streetstyle

Harajuku.


Ginza

Roppongi


Egenhändigt framkallat och scannat. Och det är jag faktiskt lite stolt över.

Kimonospotting i Kyoto

I Kyoto är de snäppet mer traditionella än i Tokyo. Medan Tokyoborna bär sin kimono med stolthet på söndagar i Ginza så har Kyotoborna på sin mitt på blanka torsdagen

Palatsträdgård i Kyoto

Trädgården från Nijojopalatset i Kyoto - Shoguns palats med näktergalsgolv. Vatten och tuktade tallar.

Mind your manners!

Shinagawa är ett stort företagscentrum. Här finns Sonys huvudkontor och mängder av andra företag har lika stora arbetsplatser i stora skrapor som flockas kring Shinagawa-stationen som sedan ett par år också är en Shinkansen-station och servar snabbtåg på väg från Tokyo-stationen mot Osaka. Att Shinagawa blev en shinkansen-station bidrog naturligtvis till att ännu fler företag skaffade kontor där.

Stationen är däremot relativt gammal, och inte riktigt dimensionerad för den trafik den nu har. Shinagawa-stationen genomströmmas dagligen av 1,6 miljoner resenärer, och den har endast två utgångar. Den är dessutom det enda stället i närheten där man kan ta sig över spåren.

När pendeltågen på morgonen spyr ur sig alla sina pendlare - tågen kommer bokstavligen in fulla till Shinagawa och lämnar nästan tomma - som genast går mot den av de två utgångarna som leder till just deras arbetsplats uppstår alltså ett problem. De som vill komma in i stationen, för att passera spåren eller ta tåget, möts av en strid, aldrig sinande ström av människor som väller ut ur stationen, och många kommer helt enkelt inte in eller lyckas inte ta sig motströms genom stationen i tid till sitt tåg eller arbete.

Det är naturligtvis ett problem som bör tas på allvar. Det är inte rimligt att övergång och tillträde omöjliggörs under flera timmar varje morgon. Så vad göra?

Problemet är uppenbarligen pendlarna som pendlar till stationen, och deras brist på hyfs och folkvett. Därför skickar stationen ut ett e-brev på japanska och engelska till alla företag i närheten av Shinagawa, och ber företagen vidarebefordra detta brev till alla sina anställda. Det handlar alltså om i storleksordningen en miljon människor. Vi får oss en välbehövlig uppläxning om folkvett och ett skarpt påpekande om att vänstertrafik gäller även på stationen, kombinerat med snyfthistorier om boende i området som inte hunnit med sina tåg och ett hopp om omedelbar bättring.

Det är kanske inte så konstigt att man inte kommit längre i jämställdhetsfrågan när man inte ens ser ett strukturellt problem i en byggnadsstruktur.

Vad kan man förvänta sig av en 16-årig iranier?

På Magdalena Ribbings eminenta etikettfrågespalt utvecklar sig en enkel fråga, på förekommen anledning, om huruvida det verkligen är oartigt att på ett allmänt färdmedel resa sig och erbjuda sin plats åt någon annan, till ett veritabelt flam-krig om huruvida det överhuvudtaget finns 16-åriga iranier som är skrivkunniga. Det är underhållning när den är som bäst: rolig, aktuell, konfrontativ och djupt obehaglig.

Drake i Kyoto

En rejäl drake har man som kran utanför det här templet i Kyoto.

Förbjudet att cykla på mig

Mamma påpekade det fantastiska med den här mannens väst.

Geisha i Kyoto

Huruvida detta verkligen är geisha - eller om det är maiko, det vill säga geisha under utbildning - låter jag Jess svara på, men dessa två poserar glatt inför ett gäng tyska turister. Jag passar på att ta en bild från en liten bit bort, för jag är för blyg för att be dem posera.

Här är två andra. Observera gärna att nacken är synlig och omålad - den anses vara alltför sensuell för att dölja.

Veckans fågel

Korp.

Kimonospotting i Ginza

Är det söndag i Ginza så klär man upp sig lite extra.

Kyoto

Efter två dagar i Kyoto finns gott om intryck att smälta och bilder att redigera. Den gyllene paviljongen är legendarisk, och jag har alltid trott att den skulle kännas lika elegant som den typen av guldsprejade Taj Mahal-telefoner i plast som är så populära kring Möllan, men faktum är att den var så vacker i sin tallomgivning att jag nu inte har några som helst problem att förstå det fina med "guld och gröna skogar".

Genomgående i trädgårdar i Kyoto använder man antingen grus eller mossa som marktäckare, snarare än gräs eller klöver som brukligt i Sverige. Det ger ett trollskt och mjukt intryck som verkar skönt att gå på. Det är man dock inte välkommen att göra, och för att behålla det intrycket så måste det till arméer av parkvakter som sopar mossan ren från nedfallande löv och grenar.

Ingen serie bilder från Kyoto är komplett utan en eller ett par vitmålade kvinnor i vackra kimono. Här med tillhörande rickshaw.

Bandage förbjudna

Coruscant

I det här perspektivet är det nästan svårt att veta om man är i Shinjuku eller på Coruscant.

Tsukiji - dit alla goda fiskar kommer när de dör

Tsukiji är världens största fiskmarknad. En god vän till mig sammanfattade intrycken därifrån genom att konstatera att "Så vitt jag kunde se så hade de all fisk. Och då menar jag inte alla arter, utan helt enkelt all fisk som finns."

Artrikedomen överträffas bara av de kolossala tonfiskarna. Den typen av matporr som Tsukiji representerar kan egentligen bara illustreras på ett sätt:

Och hur imponerande det än är med iransk kaviar, Stalinkrabbor och musslor stora som tallrikar, så är det tonfiskens majestät och respektlösa styckning som är mest iögonfallande.


Tonfisken bor egentligen i Medelhavet och Svarta Havet, och den tonfisken som är färskast här är odlad. Man odlar dock inte till närmelsevis tillräckligt för att täcka konsumtionen, utan flyger in tonfisk från Europa och importerar färsk tonfisk.

Sen finns det ju otroliga djur som jag aldrig sett tidigare som simmar omkring i sina lådor i väntan på att bli tillagade och uppätna. Ingen vet om det kan vara det sista exemplaret av just den här arten som ligger på just din tallrik ikväll.


Den här verkar vara tämligen vresig, men vem vet - det kanske du också skulle vara om någon öppnat din skalle för att sedan lägga dig på is och bjuda ut dig till försäljning.

Veckans fågel

Korp.

Från kejsarens palats

På en lång promenad för några veckor sedan kom jag ner till kejsarträdgården och tog de här bilderna med den nya kameran. TTB, eller Time To Blog, på den kameran är ju ännu så länge betydligt längre än på digitalkameran, men här är bilderna i alla fall.

Svårt att ta bild i motljus när man bara har bländarprioritet och centrumviktad ljusmätning. Bilden är något putsad i iPhoto.

Gammal och ny bebyggelse sida vid sida.

Samtidigt, i Arlöv

Jo, kaninen är död -väldigt död till och med. Följande utspelade sig vid den upptäckten:
Personer: jag, 6-åringen och 3,5-åringen

6-åringen: Varför är den död?
3,5-åringen: Är det skelettet?
Jag: Ja, det är skelettet. Den kanske blev påkörd... Eller sjuk...
3,5-åringen: Den fick ett spjut rakt igenom sig.

Tystnad, då vi alla begrundar detta.

3,5-åringen: Det var en vampyr som kastade det.

Case closed

Hana-mi light

I nordvästra Skåne blommar det också...

Ny gammal kamera

För ett par veckor sedan gick jag och skaffade mig en kamera till - en Pentax MG. Den var billig. Det är en fin, men kanske lite väl enkel kamera. Om jag och ljusmätningen inte kommer överens så finns det inget jag kan göra, den mäter bara centrumviktat, och den har bara bländarprioritet.

En annan nackdel med den här typen av kamera är att det tar nästan två veckor att få se sina bilder för första gången, jämfört med typ slutartiden på min andra kamera.

Så - här är resultatet av första utflykten med den kameran - i urval.

Första sakuran, i Roppongi.

Cafeinteriör, Shibuya.

Kvinnor som vilar sig, Shibuya.

Första sakuran, Daikenyama.

Oraklet i Shinjuku.

Undervattensmodet är huvudsaken

En stund på dykutfärden häromdagen kändes det som att sitta bredvid catwalken på en modemässa för submarint mode, när den ena fantasifulla undervattenskreationen avlöste den andra i en aldrig sinande ström.

Så, man gick ut enkelt den här dagen i Izu med en klassisk och traditionell solhatt, i enkel utformning och mörka naturtoner, som för tankarna till trädgårsarbete och Maja tittar på naturen.

Den som tror att denna typen av solavvisande mode är det rådande längs den japanska stillahavskusten bedrar sig dock. Betydligt hetare i år är öron. Öronen är återkommande och finns i flera varianter. Spetsiga kattöron är inte ovanligt. Notera speciellt färgmarkeringen av insidan.

Även om kattöron är vanliga så kommer också musöron starkt. Ett matchande garnityr gör helhetsintrycket så slående att kreationen blir något som borde väcka moderskänslor även hos de mest garvade av muränor.

Förutom mus- och kattöron så ser vi också en lite smalare trend: tuppkammen. Tuppkammen ser vi i huvudsak i avvikande, bjärta färger och finns i en variation av storlekar och mer eller mindre aggressiv lutning.

För den tvehågsne finns även alternativet att välja en kombination av tuppkam och öron, som synes, men det alternativet torde vara tillgängligt endast för den som groveligen flunkat sina biologiprov.

På den mjukare sidan ser vi så slutligen Mei, utklädd till kattbuss.